Jag fick en fråga i veckan. "När var det som tyngst i tävlingen?" Jag svarade att det var som tyngst, mentalt, efter tio meter utanför Sandhamn. Dom stora vågorna och vinden gjorde att jag tog 5-6 kallsupar och kände djupt att jag undrade om jag skulle klara detta. Vår kompis Danne var med sin kajak och fungerade som moraliskt stöd. Vi (jag) tog mig samman och började trycka på med simningen. Vi kom lite snett och David fick skrika på mig att hålla höger. Till slut kom vi upp på Vindalsö. Vi var med i racet och den längsta simningen var avklarad. Nu var det bara Utö som gällde.
David förlorade den ena handpaddeln redan på Skarp-Runmarö. Vi letade mkt kort men fortsatte. David simmade därefter hela racet med en paddel och jag simmade därför först i alla sträckor under loppet. Det var otroligt skönt att vi hade tränat med linan för utan den hade vi dessutom kommit bort från varandra i vågorna. Partierna över Rönnkläppen gick kanon - simningen flöt på bra och vi var lä bakom Runmarö. Det var också skönt att komma upp på Runmarö och komma igång med första längre löpsträckan. Vi prövade på att ta av oss våtdräkten, cabba ned, på överkroppen. Det är lite lurigt att göra det samtidigt som vi sprang. Av med ryggsäcken, nummerlappen, klockan, badmössa, den andre håller i grejorna och så tvärtom. Det var dock viktigt att investera i det för att springa längre sträcka i våtdräkt när det är varmt kostar mycket vätska och det håller inte i ett långlopp.
Vi fyllde på med energi riktigt bra under hela loppet. Redan efter första simmet tryckte vi i oss gel och därefter fyllde vi på med energikakor och buljong, bröd banan, Red Bull m.m på energistationerna. Första Cut Offen på Nämndö var vi i god tid till, ca 45 minuter före, och vi var på riktigt gott humör. Vi drog på, löpningen gick bra och vi tog oss "raskt" till Mörtö och där blev vi lätt förvånade när vi hamnade på Mörtöklopp. Shit, var det 1400 m simmet redan? Men eftersom vi var fyllda av energi och positiva så kändes det bra. Nu tar vi den här medans vi är på gång. Anna, Mårten och Jeanette hade tidigare hejat på oss strax innan Nämndö på Käckskär och nu låg dom även här och hejade. Vi kastade oss i och simmade på. Det var höga vågor och otroligt svårt att se gula märket eller stroboskopet på Kvinnholmen men vi lyckades simma ganska rakt. Det var som att befinna sig i en tvättmaskin. Vågorna var toppiga, krabba och det innebar att det kändes som vi var mer under vatten än över och andningsfickan låg långt bak men vi hade helt ok fart och det var otroligt skönt att komma upp på Kvinnholmen. Vi hade vittring nu på att faktiskt ta oss i mål vilket hela tiden varit vårt övergripande mål.
Efter löpningen över Mörtö-Bunsön kom vi fram till den sköna Energy Stationen och vi var i god tid innan cut off tiden även där. Soligt, skönt och gott att fylla på depåerna igen. Davids tre kamrater var där och en av dom var även en gammal kompis till mig, Nisse Molinder. Det var också jäkligt kul och det gjorde att jag och David fick ett nytt samtalsämne hur vi båda kände Nisse. Eftersom vi låg på ca 70% av maxfart i denna tävlingen går det att prata och vi hann med ganska många ämnen under dagen även mycket också handlar om hur nästa sträcka ser ut, vi pratar om hur vi mår, peppar varandra osv.
När vi precis skulle hoppa ned i vattnet för att simma över till Kymmendö-Bunsön så kom nästa överraskning. Jag fick syn på fartyget Sunnan som hela Soliditet var ute med. Där hade jag ca 100 fantastiska medarbetare som skrek och hejade över hela viken när vi vinkade och hoppade. Otroligt att vi kunde hitta varandra. Soliditet hade en kick off på Djurö-Näset och skulle ut bara under 1,5 h och se tävlingen som vi sponsrar. Sannolikheten att vi skulle se varandra var innan loppet ganska liten men desto mer energi gav det till oss när vi sedan sprang över den karga Kymmendö-Bunsön.
Nu kom den sista längre simningen på knappt 1 km men den gick otroligt fint. Inte så höga vågor och nu hade vi också hittat en bra rytm och dessutom fyllda med starkt självförtroende. Löpningen över Kymmendö var vacker och vid Kymmendö cut off var vi också i god tid, ca 45 min. Anna, Mårten och Jeanette var också där och hejade och vi fick lite kramar också. Den korta simningen över till Ornö gick snabbt och nu var vi taggade inför 17 km löpningen. Det här kan vi. Dom första km var ganska tekniska och kuperade så det gick inte så fort men efterhand gick vi in på grus och därefter asfalt. Vid kyrkan fick vi ny påfyllning av energi av vi fyllde våra camelbacks med saft. Vi rullade på och vi tog ganska många lag på denna löpning. Överhuvudtaget så tog vi lag genom hela loppet från Vindalsö. Den sista km till cut offen på Ornö kl. 18 tog aldrig slut. Vi kom dit vid 17.30 och hade tappat tid i förhållande till förra cut offen samtidigt som vi hade tagit många lag.
Nu visste vi att vi skulle gå i mål definitivt. Otroligt skönt. Vi tog lite längre tid på oss innan vi kom i vattnet och då kändes det lite kallt direkt men nu blåste det och gick vågor igen. Tur att det bara var korta simningar kvar. Vi avverkade Kullbäling och tog den sista längre av de korta på 350 m till Långbäling. Där väntade överraskande Anna, Mårten och Jeanette igen och vi fick kaffe och bullar! Sällan har det smakat så gott och vi kände oss verkligen uppskattade. Vilket stöd.
Löpningen över Långbäling gick bra och vi tog oss över med korta simningar, löpningar till Järnholmen inför sista 100 m simmet. Precis när vi skall hoppa ned i vattnet tutar en stor kustkorvett och dundrar igenom det smala sundet. Killen på vattenskoter från Ö-Ö som skulle varna andra båtar fick bara åka undan och vi satt kvar....blev en del svall och vi tappade säkert några minuter på det. När vi kom över till underbara Utö så stod mina kära föräldrar på klipporna och visade in oss tillsammans med övrig publik. Många härliga känslor och dom fick blöta kramar av både mig och David. Dom cyklade med oss några km på sista löpningen och åkte sedan före för att ta emot oss vid målgången. Bara någon halvkilometer kvar till målet kom ett lag bakom ikapp som vi gått förbi tidigare. I det läget hade vi ingen prestige och vi tog inte upp kampen. Nu var det lag Reiljers, huvudsponsorn, fick jag veta någon dag efter och hade vi vetat det hade vi aldrig släppt dom. Och om Peter Reiljers hade sprungit så hade vi definitivt inte släppt förbi dom:)
Målgången blev precis så underbar som jag drömt om sedan i början av mars då satsningen påbörjades ordentligt inför Ö-Ö. Bilden då jag och David skulle korsa mållinjen har funnits på näthinnan sedan dess och den har också varit vägvisande och styrande när det gäller mängden av träning.
I målet väntade Micke Lemmel med sin fantastiska kram som han välkomnar alla som går i mål med. Anna, Mårten, Jeanette, mamma o pappa väntade där också och vi fick skumpa och medalj. Känslorna är så stora och som Prins Daniel sa, mina känslor är all over the place.
Det finns många mantran under en sådan här dag som kommer från Ironman sammanhang. No glory- no pain, suffer one day- brag for ever eller som från gamla Kustjägar tiden, när du är som tröttast har du 70% kvar mer att ge. Från InfoTorg där jag var VD tidigare hade vi också "Vi ger inte upp förrän målet är uppnått". Visst har dom snurrat förbi och stärkt mentalt men vi känner bara en otroligt stor ödmjukhet efter att ha gått i mål och otroligt tacksamma över att det blev så bra. Vi funkade i teamet, inga skador, stabila och positiva. Mantrat "Det här skall gå bra" som är styrande för mig sedan 30 år fungerade idag också:)
Vi fick en solig dag, klar sikt, 16-17 grader i vattnet och med starka vindar, lite motström, höga vågor, varm löpning men för oss blev det verkligen The perfect day!
Vi blev till slut lag 39 som kom i mål av 99 startande och av 64 lag som gick imål. Vi höll på i 13 tim och 12 min.
Ölen och maten på Utö smakade utsökt - väl värt resan.
